Ja, dammet har knappt lagt sig från den svåra diskussionen kring säkerheterna tidigare i höst. Finland krävde alltså säkerheter för att medverka i det andra stödpaketet till Grekland. Säkerhetsdiskussionen försatte Finland i en svår situation i Bryssel samtidigt som den skapade skiljelinjer inom regeringen. Socialdemokraterna ville hålla fast vid sina något orealistiska vallöften medan flera av de andra regeringspartierna var måna om nå en lösning. Till slut nåddes en kompromiss med de andra euroländerna som innebar att Finland fick säkerheter för en del av de lånegarantier som man gett. Priset blev dock högt, vi måste betala in vår andel till krisfonden före alla andra, vi får en lägre ränta på våra lån än de andra euroländerna och eventuella pengar som vi får tillbaka som en följd av säkerheterna utbetalas först på 2040-talet. Nu två månader senare står vi inför en motsvarande diskussion och regering och riksdag måste lösa en politisk stenknut som man själva dragit åt.
Toppmötet i fredags enades alltså om att den permanenta krisfonden för eurozonen, ESM, skall tas i bruk redan nästa år. Samtidigt kom man överens om att fondens medel vid behov skall kunna mobiliseras med majoritetsbeslut istället för att alla euroländer ger grönt ljus. I EU-sammanhang är kvalificerade majoritetsbeslut idag helt nödvändiga. Ger man alla länder vetorätt i varje fråga så finns det alltid något land som blockerar eller förhalar beslutet. Statsminister Katainen hade inte ett mandat från riksdagen att godkänna övergången till majoritetsbeslut och i protokollet från toppmötet finns en fotnot där man noterar att arrangemanget ännu kräver den finska riksdagens medgivande. De senaste dagarna har den politiska debatten gått het kring hur frågan skall lösas. Socialdemokraterna anser att Finland skall stanna utanför krisfonden ifall vi inte får vår vilja igenom medan andra vill hitta en lösning som möjliggör vår medverkan. Sossarnas agerande visar att man fortsättningsvis är fruktansvärt rädd för det sannfinländska spöket. Partiet väljer ofta att vara mera EU-kritisk än sannfinländarna själva. Upplägget är allt annat än önskvärt. Som euroland kan Finland inte stå utanför krisfonden och därför bör vi hitta en lösning.
Personligen tycker jag att det klokaste för krisfonden skulle vara att övergå till en lösning som motsvarar det sätt som Internationella valutafonden, IMF, fattar beslut. IMF är i praktiken en expertledd organisation som fattar beslut på ekonomiska grunder snarare än politiska. Det här gör att IMF inte är utsatt för populistiska strömningar i dess medlemsländer. Den europeiska krisfonden måste vara operativ då det ekonomiska läget så kräver. Lösningen på Finlands problem kunde vara ett eget förslag i den här riktningen. Detta också för att majoritetsbeslut för krisfondens del onekligen är politiskt besvärliga eftersom de möjliggör att de stora länderna dikterar och de små blir i skymundan. Nu bör vi hitta en lösning istället för att lägga politiska minor i statsrådsborgen.
Carl Haglund
Kolumnen publicerades i tre finlandssvenska dagstidningar 17.12.2011.
